stinna

Nananaa 

Nu suger jag i mig allt ja kan av solen innan jag börjar jobba!! 

Kl 05,47 ringde klockan, och jag har aldrig känt mig mer vaken. Det var sjuksköterskan på ryhov , hon hade lovat att ringa om det blev värre. Men jag trodde faktiskt aldrig att hon skulle ringa. När jag pratade med henne 00,55 samma natt så va läget stabilt. Hennes feber va skyhög sa hon, och att vi borde komma dit! 06,01 gick vi in genom dörrarna på ryhov. Upp till medicin C, rum 13. Där låg hon, min vackra mamma! Med syrgasmask på sig, och blöt av all svett från febern. Jag baddade henne med vatten. En timme satt vi där hos henne, jag och Christoffer , den timmen gick så sjukt fort. Sen kom en läkare in i rummet, mumlade nånting, han skulle läsa på om hennes situation sa han, för han hade inte jobbat med henne tidigare. Han skulle återkomma. Älskade lilla mamma, kämpa nu!  Läkaren kom tillbaka och kallade in oss på "kontoret" där han satt vid en dator , vi fick sätta oss ner, och han berättade om situationen. Röda blodkroppar krigar mot vita blodkroppar. Levern är trött. Lungorna är dåliga, värdera ser inte så bra ut! Din mamma är väldigt sjuk, sa han sen. Jaa? Jag vet de!!! (Men snart är hon friskt igen, tänkte jag.. Snart sitter vi hemma i hennes säng och äter kakor och skrattar åt alla konstiga saker i livet)  jag satt där på stolen i rummet och fattade faktiskt ingenting. En sköterska hade kommit in, hon stod jämte mig! 

Han pratade om att lägga henne i resperator, men det va inget alternativ, för det hade jag och min mamma pratat om, och skrivit under papper, att hon inte vill förlänga sitt lidande, och det fick jag acceptera! Då säger doktorn: Elisabeth har nu bara några timmar kvar!  Jag blev så chockad, vad är det han säger?! Timmar? Det är ju ingenting. (Pinsamt för doktorn sen när hon sitter hemma igen och är pigg, tänkte jag) för jag vet inte hur många gånger man har trott att nu händer det, nu dör hon, och sen nästa dag är hon uppe och går och skrattar, tittar på mig med sitt glada ansikte och säger : jag ska åka hem idag, jag är frisk !! 

Men jag blev så ledsen, gick ut från rummet och in till min prinsessa. Här ska jag sitta varenda timme av mitt liv som hon fortfarande lever! 

Försökte ringa Christer, men hans telefon va avstängd, ringde min familj, men dom va på dop. Sjuksköterskorna kopplade bort hennes mask för ansiktet, den hjälpte ändå inte som den skulle. Hon va torr i munnen, så jag satte mig hos henne i sängen och blötte en tuss som jag tog vid hennes mun, så hon fick lite vatten. Det hade bara gått 10 minuter och hon började skaka med käken, som när man hackar tänder. Christoffer, nu dör hon, sa jag!  Inte redan, sa han! Så gjorde hon så igen. Jag ringde på sjuksköterskan som kom in  , minns inte alls vad hon sa, eller vad någon sa. Då slutar mamma att andas. Och sen andades hon igen, sen slutade hon, och sen började hon. Jag han tänka så sjukt många tankar under den tiden, slets mellan hopp och förtvivlan för varje andetag. Sen slutade hon igen...och sen andades hon inte mer!  Förstår ni att man bara vill ruska i henne och skrika, meen andas dååå !!! Men de gjorde hon inte. Aldrig mer. Nånsin. Kl 07,28 lämnade hon mig, den första december, första advent, 2013.

Hon såg så fridfull ut, så vacker. Hennes händer va nästan blåa. Och sönderstuckna av nålar.  Jag kunde inte lämna henne. Det gick inte. Jag grät i christoffers famn. Sjuksköterskorna va så snälla. Efter nån timme fick vi gå ut, för dom skulle göra iordning henne. Vi fick saft. Christer ringde, å skyndade sig dit. Sen fick vi gå in, det va tända ljus och hon hade en blomma i handen. Och där satt jag sen, i timmar..släppte inte hennes hand som blev kallare och kallare, och så stel tillslut! Hur lämnar man en människa och vet att man aldrig mer kommer få se den igen?! Den vackra ansiktet, rösten, lukten, värmen. Aldrig mer.  Det är ett halvår sen nu, idag. Och jag tror att jag fortfarande är kvar i chocken ja fick när läkaren sa att de bara va några timmar kvar. Ibland är jag fortfarande kvar i det rummet. Tomheten tar sönder mig!