Unik kärlek!
Jag tycker att det är så fint hur olika ens kärlekshistorier är, och hur unika och speciella varje förhållande är! Har en tavla här hemma där det står" every lovestory is besutiful but ours is my favorite" å det är sant!
Vi är fantastiska tillsammans , ett himla bra team.
Det finns liksom inget annat par jag vill efterlikna eller har som förebilder eller bli inspererand av, jag vill bara ta det bästa av mig och det bästa av Christoffer och göra det bästa av oss ! Nått unikt.
Jag har på senare tid kännt en stress över hur jag (vi) ska hinna med saker i livet, som att plugga, köpa hus, skaffa barn, ut å resa.. Men nu har jag börjat släppa den stressen, saker sker när det ska!
"We dont ned to rush in to something, forever is a very long time" ❤️
Förr eller senare exploderar jag
Har precis läst ut boken, så fantastiskt fin bok, men så sorglig att det gör ont i mig. För hur ont gör det inte att förlora någon i cancer, när en sjukdom tar någon man älskar ifrån än! Eller, hur ont gör det inte att förlora någon man älskar över huvudtaget ?!
Jag har haft svårt att uttrycka känslan jag har känt efter att min mamma togs ifrån mig. Men när jag läste boken, och "den som förlorat någon" (vill inte nämna några namn för att avslöja boken , eller filmen) beskrev hur det kändes när den andra inte levde längre, va det som om ja hade skrivit det själv!
"Och sedan fanns det ingen mer att ringa till och det var det sorgligaste av allt. Den enda jag verkligen ville prata med om min mammas död var min mamma."
"Det var outhärdligt. Hela grejen. Varenda sekund som kom var värre än föregående. Jag bara fortsatte att tänka att jag ville ringa henne och jag undrade vad som skulle hända då, om någon skulle svara. Det senaste veckorna hade vi inte haft något annat är minnerna att umgås kring, men det betydde ingenting nu ; glädjen i att minnas hade tagits ifrån mig eftersom det inte fanns någon att minnas med. Att förlora sin medkommihågare innebar att själva minnerna gick förlorade, som om det vi hade gjort blev mindre verkligt och viktigt än det hade varit för några timmar sedan."
"Nu va den här, den stora, fasansfulla tian (högsta siffran i smärta) , slog mig sönder och samman, slag efter slag medan jag låg stilla och ensam i sängen och stirrade upp i taket och vågorna kastade mig mot stenarna för att sedan dra ut mig i havet så att de kunde kasta in mig igen mot en vass klippa och lämna mig flytande med ansiktet neråt i vattnet, odränkt."
Jag väntar fortfarande varje dag på att min älskling ska komma tillbaka, att jag ska krypa upp i hennes famn, hon ska klappa mig över håret å så ska vi prata om dehär, vi ska prata om hur allt gick till, vad hon kände, vad jag kände , hur tomt det har varit utan henne , jag ska berätta för henne att jag aldrig nånsin kunde föreställa mig hur ont det skulle göra, och jag ska fråga henne varför hon aldrig förvarnade mig. Hon förlorade ju själv sin mamma i cancer! Det är så mycket jag vill fråga, och berätta för henne!
